Sju av tio mycket långa, i stort sett oändliga låtar på JÄRNJUNGFRU s 14:e studioerbjudande börjar med antingen en mild, låg baslinje eller en mjukt trumlad gitarr. Det är inget fel på båda typerna av intro, men att höra det om och om igen börjar få lyssnaren att känna att han hör samma låt oändligt. Det är ännu värre när den låten fortsätter att gå ingenstans under fem till nio och en halv minut.
JÄRNJUNGFRU har alltid varit ett av de mest respekterade och inflytelserika banden i heavy metal-historien, men det har funnits en tydlig brist på eld och kreativitet i deras studioarbete under åtminstone det senaste decenniet, även trots den mycket omtalade återföreningen med sångaren 2000. Bruce Dickinson och gitarrist Adrian Smith . Den frånvaron av energi och friskhet har förts över till 'En fråga om liv och död' på ett stort sätt, vilket ger den känslan av en skiva gjord av ett band som i stort sett håller sig till en gammal formel.
Förutom de redan nämnda intronen går låtarna igenom det vanliga JUNGFRU takter, med introt som ger vika för en mellantakts vers-refrängstruktur och kanske en snabbare brygga någonstans i mitten innan låten lägger sig tillbaka för en lugn final. Till skillnad från mycket av bandets bästa äldre verk bygger dock låtarna här aldrig riktigt upp till episka refränger eller triumferande, elektrifierande finaler – de bara tappar ut. Dickinson strosar vidare om krig eller religion eller heder eller någon av gruppens vanliga lyriska bekymmer (även om några av texterna på låtar som 'För Guds större bästa' är lite mer melankoliska än vanligt) när bandet snurrar bakom honom, brukar de alltid tunt klingande gitarrerna tävla om utrymmet i mixen med Steve Harris s bas. JUNGFRU s skivor har aldrig haft ett bra, tungt, krispigt gitarrljud och det är ännu mer häpnadsväckande nu hur vattniga de är med tre yxmän i gruppen.
Bandet får bra betyg för att hålla en hög standard som spelare, och trots den alltid tveksamma mixen finns det en livekänsla i inspelningen som är en ära för musikernas långa erfarenhet av att spela tillsammans. Men medan en låt som 'Ljusare än tusen solar' sprakar med lite mer energi och ett mindre påtvingat arrangemang som låter smidigare, de flesta av de andra spåren på CD:n verkar bara fortsätta och fortsätta utan mening, bandet sträcker låtarna så långt de inte kan för att det är nödvändigt, men bara för att de kan.
Den sista JÄRNJUNGFRU albumet jag njöt av från början till slut var 1992-talet 'Rädd för mörkret' , och vid det här laget, åtminstone i USA, har gruppen mer eller mindre förpassats till nostalgistatus (jag minns att jag såg dem på 'Modig ny värld' turné och allt utom hörselnålarna faller när bandet släppte ut sex betungande nya låtar för publiken). Visst är gruppens legendariska status välförtjänt, och det var trevligt att se Bruce tillbaka med pojkarna efter Blaze Bayley debacle i slutet av nittiotalet. Men ett band kan fortfarande vara en utmärkt liveattraktion utan att nödvändigtvis kunna fånga samma magi i studion, och det här är helt enkelt en fråga än JÄRNJUNGFRU behöver möta.
Skriva Ut
